Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/78

Ja! van att segrar ej med svärd blott vinna,
Han såg och vann, vann kärlek och vann tro;
Och hemmastadd han måste snart sig finna
Hos dem, som hjeltars gamla land bebo.
Hans tankar, syften voro fosterländska,
Och tungan talte ej, men hjertat talte, svenska.

Och främlingen förstods af svenska sinnen,
Ty ärans språk för dem gemensamt var,
Och svenska segerbragder, svenska minnen,
Hos honom funno tusenfaldigt svar.
Han vårar blomma såg och vintrar snöga,
Men Sverges ära stod orudblig för hans öga.

Det var åt den han gladde sig, när Sången
Evärdligt ljöd ur våra skalders ring
Och, inom nordens fjällar mer ej fången,
Flög vida verlden tjusande omkring;
När Vettenskapen med sitt bloss steg neder
Till tingens dolda djup och gjorde Sverge heder:

Det var åt den han gladdes, när Europa
Med stegrad aktning nämde våra namn;
När skilda hafven störtade tillhopa
Med glad förvåning i hvarandras famn,
Och kölar plöjde fordna åkerfälten,
Och dikten sanning blef — då njöt, då gladdes hjelten.