Den här sidan har korrekturlästs
Se’n nidingen skar af min tunga
I gryningen af Hellas’ vår,
Jag kan ej som min syster sjunga,
Jag endast qvittra nu förmår.[1]
När hon med välljud fyller lunden
Och vida kring med tjusning hörs,
Då är min egen stämma bunden,
Det är min näbb allen, som rörs.
Och sorgen målar sig i drägten,
Som än jag bär i svart och hvitt;
Dock följer jag med vestanflägten
Och flyger, lågt ibland, men fritt.
Mot nordens haf jag sträcker färden
Med ljumma vindar alla år:
Ett budskap från den södra verlden
Jag kommer dit med sol och vår;
Och hvar jag sänker mina vingar,
Der börjar allt på nytt att gro,
Allt högre flamma solens ringar,
Och sjelf jag reder in mitt bo.
- ↑ Enligt mythen, förälskade sig Proknes gemål, Terevs, i sin svägerska Filomela, och skar af henne tungan, att hon ej måtte förråda hans brottslighet. Af Gudarna förvandlades sedermera Terevs till en härfågel (Upupa Epops), Prokne till en näktergal och Filomela till en svala. Genom en sednare förvexling, hafva de begge systrarna råkat att byta namn, så att numera Filomela blifvit näktergalens och Prokne svalans.
