Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/93

Det andra, som han gjorde, var illa äfven det:
Han lät sig af ärlorna mata,
Och jemt var han hungrig och gjorde dem förtret,
Men icke de kunde honom hata.

Åt honom, den enda som fans i boet qvar,
De egnade sin huldhet och sin möda,
De släpade larver till honom alla dar,
Men knappt de hade sjelfva om sin föda.

Så flöto tre veckor, då syntes dem på tid,
Att ungen ur boet blef tagen;
Då flög han till en stör, som stod nära bredvid,
Der satt han se’n och skrek hela dagen.

Han satt der en månad, och än en vecka till,
Och aldrig fick den glupande tillräckligt,
Och ärlorna de släpade, men han satt bara still,
Och ärlorna de magrade förskräckligt.

En morgon var han fullmätt, och när han ändtligt då
Att flyga gjorde vidare försöken,
Till marken föllo döda de stackars ärlor två,
Och derför hade de att tacka göken.