Den här sidan har korrekturlästs
När, drypande af sommarregn,
Jag genom våta skogen flög,
Till Junos sköte jag mig smög,
Hon tog mig i sitt hägn.
Var det en fint att nå mitt mål?
Jag vet ej, möjligt är det nog.
Var det en Gud Gudinnan tog?
Blef friarn så gemål?[1]
Det vet jag, att i Argos se’n,
Till minne af mitt ungdomsspratt,
Jag på Gudinnans spira satt
Och sitter kanske än.
Men här i nordanskogen mörk
Jag sitter, sommardagen lång,
På spetsen af en naken stång,
I toppen af en björk.
Dock — sällan någon sett mig har:
Jag är en enslig siar-röst,
Som ropar sorg, som ropar tröst,
Som har för alla svar.
- ↑ I form af en Gök kom — säger mythen — Zevs första gången till den Gudinna, som sedan blef hans gemål.
