STEN GUSTAFSSON STURE.[1]
Riksföreståndare i Sverige 1471—1497 och 1501—1503; Riddare. Död. d. 13 Dec. 1503.
Åts. STENO STVRE SEN. ADMINISTR. REGNI. Bröstbilden, v. s., i prydlig drägt med pelsbrämad mantel. — Nederst: i. c. h.
Fråns. 39. GVSTAVI EQ. AVR. ET SEN. F. E. 1471. PACTVM CALMAR. 1483. WIBURG. LIBERAT. 1495. IVANOGR. CAPTVM 1496. MVNVS RESIGN. 1497. ITERVM E. 1501. M. 1503.
Diam. 11 lin. (8 storl.). Grav. av J. C. Hedlinger för den af honom började och af Dan. Fehrman fortsatta serien af minnespenningar öfver Sveriges Regenter. Se ofvanf. p. 1. (St. på K. Myntet). Till förklaring af Frånsidans inskrift behöfver endast anföras att F. betyder "filius", E. "electus" och M. "mortuus". — K. Mk. i bronz; B-n i silfver i nämnda serie.
Sten Sture den äldre, son af Riksrådet, Riddaren Gustaf Anundson Sture til Räfsnäs m. m., förde tre sjöblad i sitt vapen. Sedan han tappert och troget bistått sin morbroder Konung Carl Knutsson i kampen för fäderneslandets sjelfständighet, blef han efter Carls död vald till Riksföreståndare (1471). Han slog samma år Konung Christiern I: starka här på Brunkeberg vid Stockholm; förjagade Ryssarne ur Finland och förföljde dem in i deras eget land, samt tillbakavisade under 26 år Danska Konungarnes bemödande att komma till väldet öfver Sverige. Oenighet med Rådet nödgade honom dock slutligen (1497) att vika för Konung Hans, som redan i 14 år, på grund af Calmar recess, till namnet varit Sveriges Konung. Fyra år senare återvald till Riksföreståndare förjagade Hr Sten åter Danskarne och styrde fäderneslandet till sin död. Till de å minnespenningen anförda uppgifter hade förtjent tilläggas, att under hans regeringstid Upsala Universitet stiftades och boktryckerikonsten i vårt land infördes.
- ↑ Ehuru de tre Sturarne med nära nog konglig makt förde riksstyrelsen, upphörde de aldrig att vara Svenska privatmän. De minnespenningar, som öfver dem i en senare tid blifvit slagna, böra således icke här saknas. Deras präglade mynt tillhöra deremot Sveriges allmänna mynthistoria, likasom den utförliga skildringen af deras lefnad och verksamhet måste sökas i vår rikshistoria.
