Sida:B E Hildebrand, Minnespenningar öfver enskilda (1860).djvu/280

Den här sidan har korrekturlästs

236


2.

Åts. CARL MICHAEL BELLMAN. FÖDD 1741. DÖD 1795. Hufvudet, h. 8., med en krans af lager och vinranka. — Under kanten: c m.

Fråns. HVI SKILDA OFFER HONOM ÄGNA: HANS SÅNGER ALDRIG SKILT OSS ÅT. Två bevingade piltar, Amor med kogret och Comus, de glada samqvämens genius, med facklan, linda en murgrönsranka kring en thyrsus, en antik flöjt och en herdestaf. — I afskärn.: c. mellgren.

Diam. 14 lin. (11 stod.). Grav. af C. M. Mellgren 1833 för en af honom utgifven serie af minnespenningar öfver Svenska skalder, konstnärer och vetenskapsmän. Thyrsen är sinnebild af den bacchanaliska, flöjten och herdestafven af den idylliska dikten. Stamparne förvaras nu hos ordenssällskapet Par Bricole, inom hvilket minnespenningen utdelas som prisbelöning åt talare vid sällskapets årsfest på Barbara-dagen. — K. Mk. o. B-n i silfver.

3.

Åts. CAROLUS MICHAÊL BELLMAN. Hufvudet, h. s., med krans som på N:o 2. — Nedanför: p. h. lundgren.

Fråns. PER AUDACES NOVA DITHYRAMBOS VERBA DEVOLVIT. En svan, ofvan molnen, sträcker sin flygt mot den strålande solen. I afskärn.: exsequialia cecinit mdccxcv.

Diam. 1014 lin. (7 storl.). Grav. af P. H. Lundgren. (St. på K. Myntet). Slagen af Svenska Akademien 1849. — K. Mk. o. B-n i silfver.


Bellmans lefnad och samhällsställning förete ingenting märkvärdigt. Vid 17 års ålder antogs han som Extra ordinarie i Banken, men uteslöts derifrån 1764 för bristande ordentlighet. Naturen hade icke danat honom för torra tjenstemannabestyr, hvarför han ock lemnade åt en vikarie att sköta sekreterarebefattningen i Nummerlotteriet, den enda ordinarie tjenst han mottagit. Som skald, i sin art utan like, har han vunnit odödligt nanm. Hans dikter äro på samma gång musik och målning. De måste sjungas på de melodier han sjelf anordnat, för att rätt uppfattas. De måla naturen med det Ijufvaste behag och tidens, särskildt hufvudstadens, folklif i komiska drag med förtärande trohet. Att detta folklif icke kan i moraliskt afseende gillas, förringar ej målningens värde. Det vemod, som röjer sig i skaldens både anletsdrag och dikter, och den karrikatur,