uppryckte detta länge tillbakasatta embetsverk till en högre verksamhet och uppgaf plan till dess ändamålsenligare organisation samt uppmuntrade genom sin föresyn och goda anvisningar yngre forskare att begagna dess rika historiska skatter. Långvarig sjuklighet nödgade honom att nedlägga sistnämnda befattning 1844, men förmådde ej inskränka hans lifliga själs verksamhet. Under de sista åren fängslad vid sjukbädden, i Upsala, träffades han alltid med bok eller penna i hand, och höll tidtals föreläsningar i laghistorien för en vald krets af den studerande ungdomen, till hvilken äfven de Kongl. Prinsarne slöto sig. Sålunda fortfor han intill sin lefnads slut att med sitt snille, sina kunskaper och sin minnesgoda erfarenhet upplysa samt med faderlig kärlek leda och uppmuntra de talrika unga vänner han samlat omkring sig. Hans skrifter ega, jemte innehållets stora värde, förtjensten af den yppersta stil.
ERIK GUSTAF GEIJER.[1]
Född d. 12 Jan. 1783. Professor i historien vid Upsala Universitet; En af de Aderton i Svenska Akademien; Kommendör af K. N. O.; Ledamot af K. W. A. och af k. W. H. o. A. A. Död d. 23 April 1847.
1.
Åts. ERICUS GUSTAVUS GEIJER. Hufvudet, h. s. Vid nedra kanten: nat. xii. jan. mdcclxxxiii. — Under bilden: c. m. m.
Fråns. ORE PROFUNDO. En bard, sittande i en fjelltrakt vid en runsten, slår sin harpa. — På en sten: c. m. m.
Diam. 14 lin. (11 stork). Grav. af C. M. Mellgren 1835 för hans serie af minnespenningar öfver utmärkta Svenska vetenskapsmän, skalder och konstnärer. — K. Mk. o. B-n i silfver.
- ↑ Som prof på utländingars kännedom af Svenska personer och förhållanden må nämnas, att Hr Hippol. Kluyskens i dess vackra arbete Des hommes célébres dans les sciences et les arts et des médailles qui consacrent leur souvenir, Gand 1859, 1: 337, upptager den under N:o 1 här anförda minnespenningen för »Geijer, Eric-Gustave, Médecin recommandable á Heidelberg».
