år (1888—1890) då »Hemsöborna», »Skärkarlsliv», »Fadren», »Fordringsägare» och mer till diktades! Det var ingen brist på inbillning att klaga över! Inte brist på livsglädje heller i hans verk! Utan att bli beslagen med åtal för oriktiga uppgifter kan han tryggt framdra sin »Giftas». Där fanns en sund och bärig livsglädje — med barn och hem, mitt i slitet, vardagen och arbetet! Och där och eljes fanns hos honom en ljungande stil- och konstglädje!
— — — —
Härtill kommer en annan och tråkigare sak. Dessa artiklar äro den sena följden av Levertins kritik. Det enda som förvånar mig är, att Strindberg teg i så många år. Utan tvivel har Levertin hyst en stark och uppriktig beundran för Strindberg, men hela hans personlighet och livserfarenhet voro dock för skilda att ej divergensen till slut blev för vid att överkomma. Och det sällsamma och sällsynta inträffade med Levertin, att han stundom blev okänslig för själva det poetiska och konstnärliga hos Strindberg, han bedömde honom ej längre efter estetiska och psykologiska kategorier, han drog till med den moraliska måttstocken! Det dystert gripande och mäktiga dramat »Dödsdansen» blev för honom »det ledsammaste» av Strindbergs skådespel och inspirerade honom blott till en lyrisk bön — i och för sig vacker, men icke på platsen — till »försonligheten» i könskampen. »Giftas» gav han gärna ett stickord då och då.
— — — —
Ibland angrep Levertin också från en annan stridslinje. Då var Strindberg okonstnärlig. På ett ställe i essayn »Stockholmsnaturen i svensk dikt» (i den nyligen utkomna »Svensk Konst och Natur»), som för övrigt sant och fint framställer Strindberg som Stockholmsskildrare, få vi helt plötsligt och utan sammanhang med vad som eljes säges
