aktig, men av vilka några dock utmärka sig för kolorit och styrka.
Då man nu erinrar sig, att Ola Hansson under den av Levertin åsyftade perioden icke blott skänkt oss den sällsynt själfulla lyriken i »Notturno» och de storslagna tankedikterna i »Ung Ofegs visor», utan också en prosakonst, som rymmer sådana mästerverk som »Kärlekens trångmål» och »Vägen till livet», så tvekar man knappast angående rätta beteckningen för detta Levertins försök att pressa ner Ola Hanssons diktning till en även i kvantitativt hänseende obetydlig produktion.
Ännu en gång, hösten 1902, får Levertin tillfälle att hålla liktal över Ola Hansson. Det är med anledning av att »Sensitiva amorosa» kommer ut i en andra upplaga. Levertin har visserligen åtskilligt att anmärka mot »de vemodiga små berättelserna», han »stötes tillbaka av en kvav spiritualism (!), en aversion för det fysiska som verkar trånsjukt och därtill en smula affekterat»; här finnes »en oneklig enformighet, och det är icke utan att författaren mångenstädes i sin psykologiska analys står och trampar vatten på ett och samma ställe». Språket är ju mäktigt i sin tunga, brusande periodbildning, men »själva prosan tröttar också här och var genom ett
