III.
När man genombläddrar den långa raden
av recensioner, som Levertin under årens lopp
ägnat Strindbergs arbeten, stöter man alltsom
oftast på ord av erkännande och beundran, som
lätt nog skulle kunna ge en falsk föreställning
om recensentens verkliga intentioner. I själva
verket vore det också en lätt sak att plocka ut
en handfull sådana panegyriska stilblommor och
binda dem samman till en bukett att framräckas
som bevis på den store kritikerns ridderliga
sinnelag. Men vid uppmärksammare läsning finner
man snart nog, att alla dessa lovord endast äro
tomma dekorationer, avsedda att så mycket
starkare framhäva den oryggliga förkastelsedom, som
är det långa talets verkliga innebörd, varje uttalat
erkännande betyder endast intagandet av en ny
position, från vilken kritikern hoppas bibringa
motståndaren ett nytt, ännu kännbarare hugg,
och till sist gripes läsaren av vämjelse vid dessa
svekfulla lovord, som i grunden ingenting annat
äro än ständigt upprepade Judaskyssar.
Men för övrigt är taktiken densamma, som vi redan sett använd mot Fröding och Ola Hansson. Först en ridderlig bugning för den del av diktarens produktion, som ligger så långt