28
sliskiga»; det hela är »en gisslets och färlans religion, som dramat predikar med ett vällustigt barbari». Det andra stycket, »Brott och brott», som bekant ett av Strindbergs mest fullgångna mästerverk, får däremot ett ovanligt öppet erkännande, säges »tyda på återvunnen hälsa», och med den ridderliga finkänslighet, som är honom egen, framkastar Levertin den frågan: »Skall den första solljusa och klara dagen begynna av den vises eftersommar med dess äntligt vunna harmoni» — för att i samma ögonblick slunga mästaren så kränkande tillmälen i ansiktet som »pueril åskådning» och »oädelt temperament».
När ett halvt år efteråt »Folkungasagan» ser dagen, ger detta Levertin anledning till en restrospektiv exposé av Strindbergs historiska dramer, varmed naturligtvis »Mäster Olof», som skrevs på sjuttiotalet, får ett generöst erkännande, varpå det nya skådespelet avfärdas på följande sätt:
Det är så med spänning, men tyvärr också med besvikenhet, som man läser den nu utkomna och första i ordningen av Strindbergs nya historiska dramer. Ty må det vara sagt med det samma — »Folkungasagan» är, trots många lysande enskildheter av det slag, som aldrig kan brista hos ett snille och en mästare som han, ett ojämnt, oredigt och förvirrat arbete, i vilket ett övermått av alla sorters effekter icke kan beslöja bristen på inre organiskt sammanhang.