Gustaf Adolf, som utkommer hösten 1900, erkännes vara ett mästerverk, men samtidigt får Strindberg uppbära hårda förebråelser för »det otroliga lättsinne och den oerhörda brist på genomtänkthet och allvar, varmed han diktar». Och detta grava klander motiveras så med några fullkomligt betydelselösa, delvis alldeles oriktiga detaljanmärkningar.
Sin kulmen når denna kritik i recensionen av »Dödsdansen», som bekant ett av Strindbergs allra märkligaste arbeten. »Låt oss genast säga, att ohyggligare, och vad värre är, ledsammare drama, har aldrig Strindberg åstadkommit», heter det i ingressen, och denna tankegång varieras sedermera på tre spalter: »Denna ’dödsdans’ är en plump, långsam och tråkig träskodans, man känner sig nästan förnedrad blott av att vara vittne till dessa uppträden och detta långa simpla gräl.»
I recensionen av Strindbergs år 1903 utkomna »Ensam» får Levertin ett osökt tillfälle att yttra sig om den store författarens ställning till publiken i Sverge, och detta sker på följande plumpt försåtliga sätt:
Märker han icke hur han blivit en klassiker, hur luften ikring honom är mättad med sympati, hur allmänheten vuxit fram till hans verk och hur spetsborgarna själva med barn och blomma sitta och jubla åt alla hans skåde-
