30
spel, svälja dem med både hull och hår och bemöda sig att finna deras grova ord, som skulle störta andras verk, genialiska och historiska? Märker han icke, att han vid sidan av Fröding i denna stund är Sverges populäraste skriftställare? Sannerligen, hans fiender äro lätt räknade både »framför» och »bakom», och striden kan icke vara så synnerligen svår, sedan gamle Loke erkänt — sina villfarelser och tillbett Balder!
»Götiska Rummen» ger Levertin anledning till följande nobla expektoration:
Ondskan och hatet tyckas hava övervuxit allt annat i detta hjärta. »Götiska rummen» liknar ett fält, där endast törne och tistel gro. Förgäves letar man en doftande blomma eller ett susande strå (!). På alla dessa sidor hittar man icke ett enda ställe, där författaren icke uppträder som kärande och förfördelad. Aldrig ser han på världen och sitt eget öde, som de stora diktarna kunna det, fritt och rättvist liksom från en annan stjärna. Strindberg anklagar i »Götiska rummen» 1880-talet för råhet: anklagelsen klingar underligt i hans mun. Okvädinsordet, som alltid utgjort en integrerande del av hans genialitet, firar i »Götiska rummen» formliga orgier. Rå och penalistisk är också den religionsmystik, som han på äldre dagar lagt sig till med, hans första ungdoms läseri i annan form. Straff och synd äro dess enda poler. Med djup beklämning ser man Strindberg föra den rena väckelsepredikantens simpla och skadeglada resonemang.
Artikelserien om »Götiska Rummen» avslutar Levertin med att förkunna »en tyst dom över
