34
det fula är sanning.
Verkliga förhållandet är, att Strindberg med denna dikt, som härrör från början av åttiotalet ingalunda pläderat för förfulningen vare sig som sanningskriterium eller i annat avseende, utan tvärtom velat ställa upp nya och friskare ideal för sin generations skönhetsträngtan; sista versen lyder också:
Om icke nattluft spräckt Era vackra röster,
och om I viljen lära Er nya sånger,
välan, så låten den gamla sköna få sova,
vi ta tillsamman en sång för den nya dagen,
ty solen är uppe!
Sådan är i verkligheten tendensen i den dikt med vilken Strindberg, om man får tro Levertin velat inaugurera en förfulningens æra i vår litteratur. Efter sådana erfarenheter blir man knappast förvånad, när man finner essayn över Huysmans löpa ut i följande själfulla final:
»Så meddela den franska och den svenska enslingens sista verk samma vemodiga läxa — att fara milt fram med livet och dess illusioner för att ej förfulningens dämon skall bli ens.
