herre. — — — önska, att din blick länge må vara ung, bländad av glans och fylld av ljus, att din hand må vara varsam och ädelmodig mot vad du möter, på det att du ej en dag skall nödgas i skam och utan värdighet abdicera allt.»
Vad som frapperar i detta yttrande är icke blott det grundfalska i själva uppfattningen — lika falskt vare sig det gäller Huysmans eller Strindberg — utan ännu mera den sårande aggressivitet, som talar ur orden »i skam och utan värdighet abdicera allt», och vars intryck ytterligare förstärkes genom den belåtna attityd, varmed Levertin här presenterar sig själv som den lycklige innehavaren av osvikliga medel att bevara själens skönhet. Och dock är denna hänsynslöst personliga närgångenhet relativt oskyldig gentemot de utfall, varmed Levertin senare, särskilt åren 1902—1906, finner lämpligt uppvakta Strindberg. Vilken djupt sårande och löjligt brutal överlägsenhet ligger icke redan i dessa ord, som Levertin yttrar med anledning av »Historiska miniatyrer»:
August Strindberg och Athen! Och om han åtminstone hållit sig till Pnyx, till oppositionstalare, demagoger och sykofanter, men nej, han nekar sig ingenting, han uppsöker det bästa sällskapet, han eftersträvar säte och
