36
stämma i Platos symposion, han skildrar Perikles, Alki- biades, Sokrates och Euripides.
— — — —
Härifrån för oss Strindberg till Attila, och genast (!) han anländer till barbarerna, stiger hans berättarkonst nämnvärt.
I recensionen av »Nya Svenska Öden» hedras Strindberg med följande utsökta komplimang:
I denna berättelse kommer Strindberg ibland genom grepp och motiv läsaren att tänka på Heidenstam, som med så mycket större allvar och monumentalitet, så mycken djupare kärlek och gedigenhet framställt besläktade sidor ur gammelsvenskt liv. I ett enda avseenden överträffar han Folke Filbyters store epiker — i den omedelbara och vulkaniska skildringen av hätskhet och ond vilja.
Detta senare är ju ej så underligt, då Levertin redan på tal om Götiska rummen fastslagit, att »ondskan och hatet ha övervuxit allt i Strindbergs hjärta». Efter en sådan attest på moral insanity verkar det ju ganska saktmodigt när Levertin förkunnar att Strindbergs »andliga karaktär icke håller måttet», och man blir knappast förvånad, när man — i samma recension — stöter på följande vitsord:
Strindbergs tilltro till okvädinsordets betydelse är särskilt obegränsad och naiv. I den punkten har han varit sig lik i alla väder — realisten och mystikern är samma gamin i gathörnet, för vilken öknamnet har trollformelns kraft och tjusning.
