38
Att Levertin på grund av hela sin läggning varit oförmögen att uppskatta Frödings lyrik är en sanning höjd över allt tvivel; herr Böök kunde mycket väl ta steget fullt ut och erkänna att denna andliga begränsning, som hos Levertin ligger djupare än på det intellektuella planet, även gjort det omöjligt för honom att vara rättvis mot två så — var och en på sitt sätt — utpräglat svenska typer som Strindberg och Ola Hansson. Även den konsekventa tystnad, som Levertin ständigt intagit emot Karlfelt, är påtagligen ett utslag av hans antipati mot allt som är svenskt i djupare mening; det Levertinska svärmeriet för svenskheten rör aldrig annat än främmande kulturfernissa på svensk botten.
En sådan begränsning i temperament och andlig synvidd kan ju vara ödesdiger nog, när den förefinnes hos en kritiker, vars uttalanden under en lång tid upptagits som ofelbara orakelspråk, men den behöver ju icke därför ha någon odiös karaktär. Först när den teoretiska oförmågan att förstå tar sig sådana praktiska uttryck som fallet varit med den Levertinska kritiken gent emot Fröding, blir saken förhatlig. Ty att denna kritik, som tiger så länge skalden är vid full skaparkraft, men uppvaktar honom med en rad förbindliga sottiser, när avmattningen är påtaglig, också har andra inspirationsmoment än oför-
