mågan att förstå, det måste vara klart för en var som icke delar herr Bööks oskuldsfulla kolartro på sin hjältes moraliska ofelbarhet.
Av dessa inspirationsmoment ligger åtminstone ett i så öppen dager, att det för litterärt bildade knappast behöver antydas.
När Strindberg senhösten 1896, efter en fyraårig vistelse i utlandet, återvände till Sverge för att under de närmaste åren vistas i Skåne, hade i Stockholm det litterära syndikat, vars främste män då voro Heidenstam och Levertin, konstituerat sig med den fasta föresatsen att leda och utveckla Sverges litteratur i den riktning och efter de synpunkter, som i deras ögon voro de enda riktiga. Att de själva voro övertygade om sin egen överlägsenhet och att deras aktion så till vida gick av stapeln på god tro, är högst sannolikt, och att Levertin under sin kamp mot Strindberg stundom trodde sig bekämpa den dåliga smaken, är också mycket plausibelt. Men striden mot Strindberg och Ola Hansson åsyftade först och främst att bevara och förkovra den maktställning, som nittiotalkoryféerna uppnått under Strindbergs långvariga exil, och att Levertin under denna strid varit orättvis i sak och oförsynt i form, och detta icke vid enstaka tillfällen, utan genomgående, det bör vara klart för var och en som tagit kännedom om akt-
