tins egna ord »i födseln fått något av den ljusa aristokratens jämnvikt och som civilisationens milda humanitet verkligen gått i blodet». Det är som sådan han uppträder mot Strindbergs religionsfilosofi, och som den store kulturkritikern är det också som han firas av sina talrika och högröstade beundrare. Man vill i Levertin se en representant för den modärna bildningen i dess mest förfinade form, och på grundvalen av denna uppfattning proklamerar man honom som Sverges »kulturella samvete» o. s. v.
Det är denna värdering, som jag för min del anser alldeles grundfalsk, och jag skall nu i största korthet ge några skäl för min åsikt härvidlag, enär den villfarelse, varom här är frågan, har haft och ännu har tämligen vittgående verksningar.
Måhända bör det för säkerhets skull uttryckligen framhållas, att jag ingalunda vill bestrida Levertins poetiska talang, hans litteraturhistoriska lärdom, hans ofta lediga och uttrycksfulla framställningssätt. Dessutom hade Levertin som kritiker två avgjorda förtjänster. Han ägde i ovanlig grad förmågan att kunna smitta läsaren med sitt eget intresse för den sak varom han talade, och om också mycket mänskligt var honom främmande, så var han dock i princip intresserad för allt, som syntes honom äga kul-