44
Man måste beklaga, att hon i stället för att tala — hur frimodigt och indignerat som helst, men alltid med den fina kvinnans takt och den fina damens förstånd att utan påflugenhet låta oss förstå de ömtåligaste saker — tycks hava till ambition att uppträda och uttrycka sig som en begåvad ackuschörska.
I den sist anförda satsen, som är mycket karaktäristisk för sin upphovsman, är det som läsaren torde märka, icke mot språket som sådant, utan mot satsbyggnadens logik, som Levertin förs syndar sig. Förvirringen ökas därigenom att Levertin äger en olycksalig böjelse för att bilda nya, och då vanligen överflödiga, alltid misslyckade ord, såsom blixtfort i st. f. blixtsnabbt, fostertrakt i st. f. hembygd, sjustavad (hexameter) i st. f. sjustavig, moderspråket (Muttersprache) i st. f. modersmålet o. s. v. Intrycket av denna språkliga osäkerhet förhöjes ytterligare genom den brist på inre åskådning, som gör det möjligt för Levertin att mitt i nyktra prosan prestera de befängdaste bilder. Stundom tyckes dessa missfoster vara barn enbart av intellektuell slappshet, men understundom göra de intrycket att vara framsprungna ur en stilistisk sinnesförvirring. Det vore en mer lätt sak att belysa detta med citat ur Levertins skönlitterära produktion, särskilt den i bunden form; men dels stöter man här på den omtvistade frågan om räckvidden av
