46
Han skulle erfara all diktarvärvets tjusning av skapande självtillräcklighet.
Med detta vill icke något ont vara sagt.
Nietzsche, som ständigt känner sig som en krigare och genom vilkens sidor fladdra så många segerfanor och ljuda så många reveljer.
Mästarens allt ökade brist icke blott på skönhetssinne men rent av på smak gör också flera sidor onödigt pinsamma.
Och han har känt ett behov att, trots allt, i det noblesse oblige, som alla verkligt utvalda huvuden och hjärtan erfarit, strö sina frö för det goda, skulle de än falla på hälleberget.
Dessa illusoriskt porträtterade gestaltningar tala också — inte alltid, men ofta — ett levande och livfullt språk.
— och i munnen på en likaledes åldrig resonör, en gammal världsman, har författaren lagt en innerlig och stilla livsdom, som är skönt att lyssna till mitt bland de många anspråksfulla och uppstyltade talesätten.
Detta ansikte, som egentligen var en friluftsmänniskas, och vilket förgäves spjärnade emot att antaga studierums mets drag av andlighet.
Ibsen och Strindberg, de voro lärare och anförvanter, å vilkas dörr det föll sig klart att man klappade på, så snart man ville ha förströelse eller råd.
Men en mästerlig illustratör var han skapad till, och dubbelheten mellan litteratur och konst blev hans livs
