Det finns onekligen här och där i dessa uppsatser ett drag av den sorts pjåskighet, med små mystiska, i botten rätt tunna satser om själen och livet, som gjort den utmärkte diktaren, men släte och sentimentale populärfilosofen Maurice Maeterlinck så älskad av ett sensibelt publikum. Dock, frånsedd dylik smak för öm melodi på psykologiskt dragspel är denna samling synnerligen läsvärd och beaktansvärd och har ställen av utsökt finhet.
Att beskylla en alltigenom så manlig tänkare som Hans Larsson för pjåskighet och sentimentalitet är onekligen originellt, men torde förklaras av Levertins böjelse att rubricera mycket av det, som går över hans egen andliga horisont, som mystik; efter denna etikettering är saken klar, ty »all mystik», heter det i essayn över Huysmans, »snuddar vid det puerila och löjliga».
Den egentliga kritiken riktar sig emellertid emot »Poesiens logik», nämligen mot det kapitel, som behandlar det poetiska ordvalet. Hans Larssons framställning härav kan i största korthet återges sålunda:
Det är ett faktum, att poesin röjer förkärlek för vissa ord, obenägenhet mot andra. Varpå beror nu detta? Varför ha orden stavkarl, gångare, dväljas, ånghäst en mer poetisk anstrykning, tiggare, häst, vistas, lokomotiv däremot en mera prosaisk?
Man finner genast att t. ex. stavkarl och
