53
dock haft tillfälle att göra ytterligare följande »rättelse»:
Till sist fäster författaren alldeles för ringa uppmärksamhet vid språkets eget ständigt fluktuerande liv. Ordets klasskillnad och sociala ställning är mer vexlande än något annat. Bara för en tio år sedan florerade en mängd ord bland språkets högpoetiska aristokrati, som nu sorgligen degraderats till underklassen och som stackars pauvres honteux framleva en förgäten tillvaro.
Detta yttrande vittnar om en fundamental begreppsförvirring: man behöver ju ingalunda vara någon facklärd språkman för att inse, att ord, vilkas livslängd icke ens uppgår till tio år, aldrig kunnat tillhöra den »högpoetiska aristoskratin», utan tvärtom höra hemma hos språkets uppkomlings- och demimondeklass; för att tillhöra ett språks eller ett lands aristokrati fordras det något mera än parfymerad elegans. Vad Levertin här har i sikte är endast den litterära jargonens modevexlingar, som ingenting ha att skaffa med de förändringar som det organiskt växande språket under tidernas lopp genomgår. Naturligtvis finns det ingenting som hindrar att ett ord av rent litterärt ursprung kan vinna burskap; det tyska ordet »Waldeinsamkeit» är en sådan ursprungligen rent litterär skapelse av de tyska romantikerna, om jag ej missminner mig av Ludvig
