motsatsförhållandet mellan dem som vilja »i vers och prosa återgiva natur och verklighet» och dem som vilja »belysa känslornas och stämningarnes flora». En känsla, en stämning är alltså icke verklighet, liksom naturen är en sak för sig, de styrande reglerna en annan! Sannerligen, man får gå ända fram till konditor Ovandals djupsinnigheter för att finna maken till detta tomma och pretentiösa pladder.
Ett annat exempel. Den för övrigt sympatiska essayn över Lucretius slutar med följande stämningsutbrott: »låt mig i natt i denna djupa stillhet inför hav och stjärnor söka pejla hela djupet av det ensamt heliga och oförytterliga, vi kalla lag». Åter frågar man sig: vad är detta för nonsens? Icke den moraliska världsordningen, icke samvetslagen, utan rätt och slätt kausaliteten är det ensamt heliga och oförytterliga. Varför inte lika gärna falla ner och tillbedja rummet eller tiden som »det ensamt heliga och oförytterliga» i tillvaron?
Ännu ett exempel. I samma andedrag, som Levertin finkänsligt och nobelt skämtar över »så sorglustiga spektakel som August Strindbergs själavånda, när han kämpar med gud om sin cikoria», yttrar sig Levertin om den gamla konflikten mellan tro och vetande och formulerar sin lösning av frågan på följande sätt:
