tiska och livsfientliga fanatism. Och hur skrattretande blir icke från denna synpunkt Sören Kierkegaards etiska patos! Sannerligen, man behöver icke vara någon puritan för att stötas tillbaka av den Grönköpingsaktiga respekt för sexuella utsvävningar och orgier, varom detta Levertins yttrande bär vittne, och som — genom en halvt undermedveten associationsprocess — hos mig väckt till liv minnet av en annan livsvisdom, av Levertin uttalad i ett resebrev från alperna: »att stoltsera med en köpt edelweiss är smaklöst som att skryta med ett damporträtt köpt hos en fotograf» …
Vad Levertins världsåskådning beträffar, så synes denna ha varit en dogmatisk, men föga genomtänkt materialism, på vilken han under årens lopp uppförde en överbyggnad av en esteticism, vars orientaliska prakt bildade en egendomlig kontrast till den gråa världsteori, som var underlaget. Men denna materialism gör hos Levertin knappast intrycket av att vara ett barn av eftertanke och begrundan, utan ter sig som en slags negativ vidskepelse, som ateistiskt skrock: hans tro på guds icke-existens är nära nog lika vidskeplig som de kristnes tro på guds tillvaro. Det kritiska sinnelag, som Levertin tyckes lägga i dagen gent emot kristendomen och överhuvudtaget mot all positiv religion, är endast
