62
ett uttryck för den primitiva rationalism, som är ett mycket vanligt drag hos hans stamförvanter och som Heine träffande karaktäriserar med den gamle judens ord:
kann für unsre Leut’ nicht passen,
die mit Regula de tri
sich vom Jugend auf befassen.[1]
Och den sinnets harmoniska jämnvikt, som Levertin så ofta framhäver som kulturmänniskans (och sitt eget) adelsmärke, har mera sin grund i hans temperaments ytlighet än i segerrikt genomgångna kriser. Den oförstående likgiltighet, varmed han betraktar all religiös själavånda, är ett utslag av den flacka världslighet, som man så ofta möter även hos intelligenta representanter för hans ras, och som den judiske historikern Graetz givit sitt klassiska och oförgätliga uttryck, då han på tal om den kristna försoningsläran förklarar, att »denna våldsamma själsskakning till inre bättring är fullkomligt överflödig för judarne, åtminstone för de burgnare elementen av den judiska stadsbefolkningen».
Den självbelåtna världslighet, varom Graetz’ yttrande bär vittne, är icke blott djupt irreligiös,
- ↑ Treenighetsläran passar inte för »vårt folk», som redan alltifrån ungdomen sysslat med regula de tri.
