härliga Heidenstams metafysiska djupsinne utbrister: »detta är fjälltoppen, som lyfter sin fria utsiktspunkt med den oändliga överblicken av verklighetens vida värld upp mot den hemlighetsfulla världsetern», så är detta äkta Levertinskt. Då hr Böök i sin recension över Vilhelm Ekelunds »Antikt ideal» berättar, att »när Stagnelius dog, kvällde det fram ur den säck, där han förvarade sina outgivna manuskript, en rad av okända verk, tragedier, epos, dramer i mängd, och en ström av lyrisk sång, en av den svenska diktens rikaste juvelskatter, vars existens ingen anat», när man läser detta, säger man sig ovillkorligen: en säck, ur vilken det kväller fram en ström av lyrisk sång — en sådan tingest hör verkligen till den specifikt Böök-Levertinska ekiperingen. Då hr Böök på tal om Levertins fosterlandskärlek skriver: »I hymnen till Moderspråket får denna känsla en fulltonig dikterisk (!) form, särskilt betingad av skaldens ras; det är för honom språket, som framför allt annat symboliserar det svenska lynnets samhörighet» — då frågar man sig undrande: samhörighet med vad? Står man icke här inför »de okända relationer, den tankens och ordets inbördes ironi», som Levertin ansåg vara den »dikteriska» konstens egentliga föremål? Men när herr Böök beslutsamt träder fram på arenan och apostroferar sig själv med
Sida:B Lidforss August Strindberg 1910.pdf/67
Den här sidan har korrekturlästs
65
5
