66
orden: »låtom oss med några raska vingslag skingra dimmorna», så slår han verkligen ett rekord. Oscar Levertin talade en gång om »rättrådighetens poesi, vars inspirationskälla är den flammande sanningen» och som under sin flykt genom rymden »från början till slut bär på sina mäktiga och starka vingar Gustaf av Geijerstams nya bok»; det har säkerligen varit en ståtlig syn, och dock hur bleknar icke den gentemot det perspektiv, som herr Böök trollar fram med sig själv som sanningens genius, den där med raska vingslag skingrar dimman …
Detta i förbigående. Att hr Böök skulle vara en av de främsta på skansen, när det gällde att parera ett angrepp mot Heidenstam och nittiotalsreklamen, var ju för en var, som känner hans föregåenden, fullkomligt självklart. Något överraskande var det däremot, att han kunde öppna kampanjen med att avtrycka en artikel, som hämtats ur Karlstadstidningen och vars etiska patos fullkomligt tycks ha undanträngt det sunda förnuftets synpunkter. Som prov på tonen och tendensen i »detta klara och lugna uttalande», som hr Böök kallar det, avtrycka vi inledningen:
Det gamla ordspråk, som säger att »när f—n blir gammal blir han präst» har sin tillämplighet på Strindberg. Denne på 1880-talet för sin »hundmoral» av ärkebiskop Sundberg bannlyste kättare har nu blivit en »trons be-
