kännare», vars falska vittnesbörd mot forna meningsfränder åberopas också av biskopar. Men aldrig har han utfört mer djävulska dåd än efter sin omvändelse. Han läser ju numer varje dag ett kapitel i bibeln och förmodligen har han uppenbarelser. Genom sådana, vilkas ofelbara sanning det aldrig kan falla honom in att betvivla, har han helt säkert inspirerats till de skändliga lönnmordsförsök mot levandes och dödas goda namn och rykte, som han utfört på de senare åren. Under gudaktighetens mantel har »mandråparen av begynnelsen» hos honom nått sin fullaste, mest blomstrande utveckling.
På sistone har han fått uttömma sitt gift inte blott i svarta böcker utan även i den radikala morgon- och aftontidningen Svenska Folkets spalter o. s. v.
Den upplyste åttiotalisten och verdandiradikalen har alltså gjort den upptäckten, att Strindberg från början varit en »f—n», den där långt före sin omvändelse begått en serie »djävulska dåd». Medan Handelstidningen ännu gjorde honnör för »den gamle Strindberg», ser hr Mauritz Hellberg i »Mäster Olofs» och »Röda rummets» författare endast mandråparen av begynnelsen. Längre ned talas det om »Levertin, som begått högmålsbrottet att bedöma den nya Damaskusresenärens brokiga bekännelse kritiskt, utan väld och vrede, i det förklarande ljus, som hans ädla ande och höga odling kastade över människors verk och dagar». Hur det förhåller sig med detta förklarande ljus, torde tillräckligt ha framgått av
