Sida:B Lidforss August Strindberg 1910.pdf/71

Den här sidan har korrekturlästs
69

det fullt normalas gränser. Några exempel! I en artikel, betitlad »Den svenska dikten under Oscar II:s sista decennium», har hr Böök utförliga och ampla erkännanden icke blott för de »klassiska» nittiotalsdiktarne, utan också t. ex. för en så fristående författare som Hjalmar Söderberg, men Strindbergs diktning avfärdas med följande rader: »hans till omfånget rika produktion uppvisar under denna tid jämte enstaka verk av värde en mängd konstnärligt unders haltiga och teoretiskt förvirrade skapelser». Alldeles på samma sätt låter det i en artikelserie »Sverges modärna litteratur», som publicerats i »Det Nya Sverge» 1908 och som verkligen utgör ett rekord i litteraturkritisk förvanskning. Här behandlas åter de typiska nittiotalisterna med stor utförlighet, men av Strindbergs arbeten omtalas icke ett enda, och hans samlade produktion från de sista 18 åren får följande vitsord:

Strindberg har under en oerhört ymnig produktion med den honom utmärkande känsligheten för utlandets strömningar passerat ett intelligensaristokratiskt Nietzschepåverkat stadium för att till slut hamna i en slags teosofiskt-ereligiös föreställningsvärld av utpräglat vidskeplig läggning. Hans konstnärliga kraft har härunder oerhört försvagats, och de flesta av hans senare verk äro allt för förvirrade för att erbjuda annat än kuriositetsintresse.

Den svagaste punkten i den modärna litteraturen är bristen på ett modärnt drama: först det sista året har med-