70
fört en så betydande och storstilad insats, som Tor Hedbergs Johan Ulfstjärna.
Detta uttalande, som är mer än komprometterande för en docent i litteraturhistoria, har redan av d:r Landquist bemötts med följande erinringar, som på ett förträffligt sätt belysa den cyniska ovederhäftighet, som präglar hr Bööks litteraturkritik:
Kuriositetsintresse! Märk väl, denna förträffliga dom fälles inte bara över de sublima partierna i Inferno och Till Damaskus, den fälles över Folkungasagan, ett av vår dramatiks skönast gripande skådespel, över Gustav Vasa, vårt nationella drama par preference, över Kronbruden, där den gamla kristendomens poesi än en gång lever upp i kraft och sanning — över huvud har ingen modärn svensk författare utom Strindberg förmått ge kristendomen dess äkta liv i dikten — över den fagra, visa Svanehvit, som har sagans ljuvhet och rosendoft, över det svårmodiga djupa Drömspelet, över de klassiska hexametrarna i Fagervik och Skamsund, över Påsk, Brott och Brott, Dödsdansen, över den stilla Ensam … Jag avbryter mig, inte därför att det ej vore något till att uppräkna, men därför att meningen bleve alltför oproportionerligt lång! Men där är inte nog härmed. Ingen enda av Strindbergs föregående dramer ens nämnes av Böök (utom Mäster Olof i förbigående)! Fadren, Fordringsägare, Fröken Julie etc. existera icke. I stället konstateras, att vi sakna »ett modärnt drama»! »Först sista året (sic!) har medfört» Johan Ulfstjärna. Än mindre finns naturligtvis Strindbergs historiska diktning, ehuru man kunnat hoppas att Svenska Öden
