72
I sin befängda upps- och nervändning av allmänt kända sakförhållanden är denna utgjutelse ett märkligt vittnesbörd om den kaotiska förvirring, som den Strindbergska attacken åstadkommit i det angripna lägret. Till och med hr Böök, som annars äger rätt mycket av den rustika naturens bondförstånd, har så fullkomligt tappat kontenansen, att han nu beskyller Strindberg för feghet: denne skulle endast våga dra blankt, när han hade säkra garantier för att den anfallne ej komme att försvara sig. Denna beskyllning mot »Nya rikets» författare är verkligen grandios, och herr Böök har också redan från andra håll utsatts för en uppfriskande drift med anledning av detta uttalande. Och vad beträffar den storsinta tystnad, som de angripna alltjämt iakttaga och som hr Böök framhäver med patetisk beundran, så torde det ej vara skäl att överskatta denna, ty den som tror, att de av Strindberg angripna storheterna sitta med händerna i kors, därför att de icke svara direkt och offentligt, han begår ett stort misstag. I själva verket är det ju betydligt bekvämare att låta docenten Böök på sitt oförblommerade gåpåarespråk skrika ut vad man har på hjärtat och sedan inköpa ett obegränsat antal lösnummer, som försedda med instämmande och kompletterande randanmärkningar, sändas omkring till vänner och bekanta. Det är en
