74
könsfilosofen och Svedenborgaren, hade att avbilda en man som tänker med inälvorna och som vrålande vrider sig i sina kval.
Herrar Heidenstam och Hallström kunna verkligen vara stolta över en beundrare, som för ett sådant språk. Och dock skulle domen falla betydligt mildare, om det bakom denna maniakaliska svada, som ej kan tas upp till kritik, funnes en ärlig övertygelse, en glimt av sårad idealitet, men detta är fullkomligt uteslutet, raka motsatsen är fallet. Docenten Bööks recensentverksamhet har från första stund varit präglad av en servil inställsamhet gentemot de maktägande och inflytelserika, och en brutal hänsynslöshet mot dem, som stått ensamma eller vilkas position på förhand varit svag, och om han under nedskrivandet av ovanstående varit besjälad av någon känslostämning, så har det endast varit betjäntens raseri över att se sin herre få stryk. Detta kan för de oinvigde synas vara hårda ord, men den som känner förhållandena, vet att jag har rätt; jag skall i detta samband särskilt erinra om det bidrag till sin egen psykologi, som hr Böök lämnat i och med sin debut som essayist i den högre stilen. I en essay över Per Hallström, som hr Böök som helt ung man publicerade i den numera avsomnade Illustrerad Svensk Tidskrift, finner man följande smakfulla tirad:
