Den poetiska väderflöjel och i nio fall av tio falska litteraturprofet, som heter Ola Hansson, gjorde vår litteratur en stor tjänst med att i en liten charmänt essay leda uppmärksamheten på den begåvning, som röjdes i denna bok. Ola Hansson, som svärmade för realism och psykologi i mystisk förening, måste naturligtvis känna sig tilltalad av denna bok (»Vilsna fåglar»), som rymde mer sant skildrad verklighet och mer fast psykologi än hela hans egen diktning.
Det vore naturligtvis orätt att flera år efteråt ställa en person till ansvar för åsikter, som han yttrat då han ännu gick i tonåren, och det är därför icke den barocka värderingen av Ola Hanssons diktning i och för sig, som det här är frågan om. Det motbjudande i saken ligger på ett helt annat plan, det ligger däri, att den unge skribenten riktar denna åsnespark mot den landsflyktige och impopuläre Skånediktaren blott och bart därför, att han därmed tror sig behaga det härskande litteraturkotteriet i Stockholm. Som en servil slyngel har hr Böök gjort sin entré i den svenska journalistiken, och denna blandning av inställsamhet och brutalitet är än i dag ett av de mest framträdande dragen i hans journalistiska prestationer.
Mycket betecknande för hr Bööks intentioner är också den bekännelse, han nyligen avlagt om det sätt, varpå han för en del år sedan sökte få kontakt med Svenska Dagbladet:
