6
»moraliskt», jämfört med samtida fotografiska Dovredramer, som började intaga scenen. Det återkom dock nu i fjor på Intima teatern och föll åtminstone icke.
År 1880 hade jag räddat poesien på Hovmarskalkens teater genom Gillets hemlighet, reagerande mot den rysliga genre, som nationens första scen då odlade. Dramaten hade nämligen på 6O-talets utgång givit Sköna Helena och Blåskägg. Parallellt gingo franska konversationer på brysselmatta, sedan, på 70-talet, Charlotte Birch-Pfeiffers, Roderich Benedicks, Oscar Blumenthals (?), Blanche’s och Hedbergs farser. Den farligaste var den gode Blanche, som redan var klassisk, det vill säga oupphinnelig, mönstret.
— — — —
I den historiska novellen hade jag att förkovra G. H. Mellins vackra anekdoter, och med Svenska Öden förstorade jag den historiska novellen till tidsbild. Man kallade mig Romantiker, men det var bara ett tillämnat glåpord, eftersom jag förut utgivit Röda Rummet, som dock icke är skriven efter naturalismens prospekt, ty jag kände icke till Zola den gången, men väl Dickens och Hugo.
Nåväl, då hela min litterära strävan gått ut på reaktion mot Kleinkunst och Smårealism, hur kunde jag då drabbas av Gigerlprofeternas anathema omkring 1890? Det var ju mala fide eller mot bättre vetande, så mycket mer som mina frigjorda men läsbara vers i Sömngångarnätter givit tonen till Alienus-sångerna, men missförstådda, misshandlade av en obildad person. Och vilken sedermera drog fördel av min utarbetade form på den historiska novellen.
Detta är kärnpunkten i mitt försvar mot de fräcka angrepp på min tillkämpade plats i Svenska litteraturen, eller rättare detta är mitt avslöjande av de förfalskningar
