78
Att Levertin år 1888 (i en anmälan av »Vallfart och vandringsår» i Politiken) jämförde Ola Hanssons ställning i svensk lyrik med Verlaines i den franska, att han, när tillfälle gavs genom en ny upplaga, skänkte »Sensitiva amorosa» ampla lovord — det bevisar för Lidforss ingenting.
Häremot genmälte jag (i »Arbetet» 30 juli) att Levertins jämförelse med Verlaine ingenting bevisade, enär den härrörde från åttiotalet, medan hela den pågående debatten gällt och alltjämt gäller vad som passerat under nittio- och nittonhundratalet. Men ser man nu efter vad Levertin i den av herr Böök åberopade recensionen verkligen sagt om Ola Hansson och Verlaine, så finner man att hans yttrande har följande lydelse:
Tag t. ex. en sonett av Paul Verlaine, en diktare som var konstnär måste älska, fast han för Frankrikes litterära mobb betyder det samma som Ola Hansson för Sverges.
Det är denna försåtliga sottise, som herr Böök har panna att åberopa som bevis på Levertins ridderliga lojalitet gent emot Ola Hansson. Man står häpen inför denna fördomsfrihet utan gräns.
Det vittnar därför om en grundlig missuppfattning av den egna situationen, då hr Böök i Sv. Dagbladet träder fram och gentemot herrar Landquist och Hedén presenterar sig som representant för etiken. Ja, för etiken på fullt allvar. »Intellektuell och moralisk värdering är en in-
