tressen tagit sig uttryck i digra volymer av erkänd vetenskaplighet, men som nu, när det gäller att förhärliga Levertins minne, röjer en påfallande likhet med den helige Basilius, vilken enligt sägnen gick så långt i ödmjukhet, att han till guds ära avstod från bruket av sitt förstånd. I varje fall är det säkert att herr Vannérus i denna artikel brukat sitt förstånd så som brukade han det icke.
Det har ju hittills i den vetenskapliga världen varit praxis, att då man vill ha klarhet över en skriftställares syn på ett visst problem, så har man att söka hans åsikter i de verk vederbörande själv skrivit, men icke i arbeten, vilka han kan förutsättas ha läst eller om vilkas grundtankar han kan förmodas ha fått en aning genom referat i andra eller tredje hand. För herr Vannérus tycks emellertid det senare momentet vara av största vikt, ty han gör sig stor möda med att framdraga icke blott sådana verk, som Levertin på grund av — ofta blott i förbigående — fällda yttranden kan antagas ha studerat (Renan, Taine, Spencer), utan också sådana, med vilka Levertin på sin höjd kan förmodas ha gjort en flyktig bekantskap genom referat, som av en händelse kunna ha kommit i hans händer. »Jag anser», förklarade herr Vannérus, »att Levertin icke heller var okunnig om grundtankarna i Kants kri-