86
ovetenskaplighet. Men herr Vannérus kan ju alltid falla tillbaka på damernas auktoritet, som helt visst i korus tilljubla honom sitt: »Men i alla fall» — och att kämpa mot det argumentet anser jag lönlöst.
D:r Vannérus söker emellertid även stödja sin bevisföring genom ett citat, — ett citat, som värdigt infogar sig i raden av hans föregående argument. Det har följande lydelse:
»Det finns ett mångciterat ord av Lessing, i vilket han utropar: om Gud Fader i ena handen bjöde mig sanningen och i den andra strävandet efter sanningen, skulle jag sträcka mig efter den, som höll det sista. Vetenskapen skulle säkert icke göra samma val som Lessing. Om den ändock just tagit »strävandet efter sanningen» till sin stora lösen, beror det därpå, att den misströstar om att någonsin få öppnad den gåtfullt slutna hand, som gömmer själva sanningen. Såsom en hälsosam och ödmjuk skepsis har denna misströstan funnits hos vetenskapen allt sedan den trampat ut barnskorna och lärt sig tänka över sig själv. Men karaktären av en bestämt formulerad teori, av en grundlag, har denna åskådning först fått av de sista decenniernas vetenskapliga självkontroll. Jag tänker härvid ingalunda på den gamla filosofiska nöten om »tingens natur». Tron på att forskningen kan nå fram till den kan avföras ur räkningen med Poincarés nyligen fällda ord: »Intet kan lära oss känna tingens egen natur, och om någon gud kände den, kunde han icke finna ord att uttrycka den. Det är icke blott så, att vi icke kunna gissa oss till svaret; finge vi det, skulle vi icke begripa någonting därav». Men runt omkring oss visa oss representanterna för de mest sakliga av vetenskaper — och
