efter din grundliga undersökning av denna hans tillhörighet.
— Jag tror, sade jag, och försökte så gott jag kunde följa min kamrats metod, att doktor Mortimer, är en äldre läkare med god praktik, och förmodligen är han ganska omtyckt, enär hans bekanta funnit för gott att giva honom detta bevis på sin erkänsla.
— Det är bra, sade Holmes, alldeles förträffligt.
— Jag anser vidare, att han sannolikt övar sitt kall på landet och ofta besöker sina patienter till fots.
— Varför det?
— Jo, för att den här käppen, som ursprungligen varit rätt vacker, blivit så illa åtgången, att jag knappast kan tro, att den tillhör en stadsbo. Den tjocka doppskon av järn är så nött, att det syns, att den gjort tjänst under långa vandringar.
— Det låter nog riktigt det där, sade Holmes.
— Och så står det »hans vänner vid C. C. H.». Jag antar, att H betyder Hetsjakten. Troligen hade han väl som kirurg biträtt medlemmarna av det lokala jaktsällskapet, och de ha i gengäld velat visa sin erkänsla med denna lilla gåva.
— Nej, vet du Watson, nu överträffar du dig själv, sade Holmes i det han sköt tillbaka stolen och tände en cigarrett. Jag är lika villig som skyldig att erkänna, det du alltid ställt dig i skuggan, när du varit vänlig nog att redogöra för mina bedrifter. Möjligtvis är du inte självlysande, men du är en god ljusledare. Det gives personer, som ehuru de icke själva äga snille, dock äga en förvånande gåva att egga andras, och jag tillstår, min hedersbror, att jag är dig mycket förbunden.
Så pass mycket hade han aldrig sagt förr, och jag erkänner, att hans ord gjorde mig nöje, ty jag hade ofta blivit förargad över hans likgiltighet för min beundran och för mina bemödanden, att bringa hans tillvägagåenden till allmänhetens kännedom. Jag var stolt över att få tro, att jag så fullkomligt satt mig in i hans system, att jag kunde tillämpa det på ett sätt, som vann hans bifall. Han tog nu käppen från mig och undersökte den några minuter med blotta ögat. Synbart intresserad lade han därefter ifrån sig
