— Ja, jag prövar alla fönstren.
— Se så, Barrymore, sade sir Henry strängt, vi ha föresatt oss, att sanningen skall fram, och ni spar tid, om ni låter oss höra den med det första. Svara strax! Inga lögner! Vad gjorde ni vid fönstret?
Karlen såg på oss, som om han känt sig alldeles hjälplös, vred händerna och gav alla tecken till tvekan och bestörtning.
— Jag gjorde inte något ont, det försäkrar jag. Jag höll ljuset mot fönstret.
— Och varför höll ni ljuset mot fönstret?
— Fråga mig inte, sir Henry, fråga mig inte. Jag försäkrar er på min heder, att hemligheten inte är min. Om den bara angick mig, skulle jag visst inte försöka att dölja den för er.
Plötsligt fick jag en idé, och gick och tog ljuset på fönsterplattan, där hovmästaren ställ det ifrån sig.
— Han höll säkert upp det för att ge en signal, sade jag. Låt oss se efter, om någon svarar. Jag höll det på samma sätt som han gjort och spejade ut i den mörka natten. Svagt utskiljde jag trädens svarta massa och hedens ljusare vidd, ty månen stod bakom molnen. Och så ropade jag till av förtjusning, ty en liten gul ljusprick hade plötsligt genomträngt det mörka täckelset och glänste nu tydligt i mitten av den svarta fyrkant, som inramades av fönstret.
— Se där ha vi det! utbrast jag.
— Nej, nej, herr doktor, det är ingenting alls, inföll hovmästaren. Jag försäkrar er —
— För ljuset över fönstret, Watson, ropade baroneten. Se, nu rör sig det andra med. Nu, lömske skurk, torde det inte bli så lätt att förneka, att det var en signal. Sjung ut! Vem är er medbrottsling därute, och vad är det för otyg ni ha för er?
Barrymores ansikte fick nu ett uttryck av öppet trots.
— Det är min affär och inte er, sade han. Jag talar ingenting om.
— Då lämnar ni ögonblickligen min tjänst.
— Som ni befaller. Är jag tvungen, så finns det väl ingen annan råd.
