behagade. Sedan kom han i dåligt sällskap, och djävulen fick makt med honom, så att vår mor sörjde ihjäl sig för hans skull, och vårt namn släpades i smutsen. Snart gick det från brott till brott, han sjönk allt lägre och lägre, och det beror blott på Guds nåd, att han ej fått bestiga schavotten. För mig var han dock alltid den lille lockhårige gossen, som jag skött och lekt med, som äldre systrar pläga göra. Det var därför han bröt sig ut ur fängelset. Han visste, att jag fanns här, och att vi inte kunde vägra att hjälpa honom. När han en natt släpat sig hit, trött och utsvulten, hack i häl eftersatt av vaktknektarna, vad kunde vi väl göra? Vi släppte in honom, gåvo honom mat och skötte om honom. Så kom ni, sir, hem från Amerika, och min man ansåg, att min stackars bror skulle kunna vara tryggare på heden än på något annat ställe, tills förföljelsen avstannat. Men varannan natt försäkrade vi oss om, huruvida han var kvar eller ej genom att ställa ett ljus i fönstret, och om signalen besvarades, gick min man ut med litet kött och bröd till honom. Var dag hoppades vi, att han givit sig av, men så länge han fanns i närheten, kunde vi inte svika honom. Och detta är hela sanningen, så visst jag är en kristen människa, och är det någon, som bör klandras, så inte är det min man, utan det är jag, ty det är för min skull han gjort vad han gjort.
Kvinnan talade med så mycket allvar och reda, att man ej kunde annat än känna sig övertygad av hennes ord.
— Är det sant, Barrymore?
— Ja, sir Henry, vart enda ord är sant.
— Jag kan i så fall inte klandra er för att ni understött er hustru. Glöm vad jag sagt. Gå nu, ni två tillbaka till ert rum, och vi skola tala vidare om saken i morgon.
Sedan de gått, sågo vi åter ut genom fönstret. Sir Henry hade öppnat det, och den kalla nattvinden träffade våra ansikten. Långt i fjärran lyste ännu den lilla gula lågan.
— Det är obegripligt, att han törs, sade sir Henry.
— Kanske är det så placerat, att det endast härifrån kan ses.
