— Det är troligt. Hur långt härifrån tror ni det är?
— Borta vid kluvna klippan.
— Alltså blott en eller två mil härifrån.
— Knappast det.
— Mycket långt borta kan det väl inte vara, om Barrymore plägat gå dit med mat. Och vid det där ljuset ligger den skälmen och väntar. Blixt och dunder, Watson, tror jag inte jag går ut och hugger kanaljen.
Samma tanke hade genomfarit mitt huvud. Paret Barrymore hade ju icke invigt oss i något förtroende. Deras hemlighet hade blivit dem avtvingad. Karlen var farlig för samhället, en överbevisad skurk, som man icke kunde hysa något medlidande med och för vilken det ej fanns någon ursäkt. Vi gjorde ej mer än vår plikt, om vi begagnade oss av detta tillfälle att förpassa honom tillbaka till den plats, där han icke kunde göra något ont. Hans råa, våldsamma natur var sådan, att andra skulle få umgälla, om vi nu visade oss efterlåtna. Vilken natt som helst skulle till exempel våra grannar, syskonen Stapleton, kunna bli angripna av honom, och kanhända var det tanken på detta, som gjorde, att sir Henry var så ivrig att komma i väg.
— Jag följer med, sade jag.
— Gå då efter en revolver och sätt på er era stövlar. Ju förr vi ge oss av, dess bättre är det, ty annars torde karlen släcka ljuset och bege sig från stället.
Fem minuter därefter stodo vi utanför porten, färdiga att anträda vår expedition. Vi skyndade igenom den mörka trädplanteringen, där höstvinden sakta klagade och de fallande löven prasslade. Nattluften var tung av fuktiga ångor, vittnande om förgängelse. Då och då blickade månen fram några sekunder, men molnen jagade över fästet, och just som vi veko in på heden, började ett tätt regn att falla. Ljuset fortfor att stadigt brinna framför oss.
— Ni är väl beväpnad? frågade jag.
— Jag har min jaktpiska med mig.
— Vi få lov att komma över honom hastigt, ty det påstås, att han är mycket våldsam. Om vi helt oväntat angripa honom, så ha vi honom i vårt våld innan han kan göra motstånd.
