som en hunds tjutande? Jag är väl ingen barnunge heller? Ni behöver inte vara rädd att låta mig höra sanningen.
— Jag var i sällskap med Stapleton, då jag hörde det sist. Han sade, att det kunde vara en mycket sällsynt fågels rop.
— Nej, nej, det var bestämt en hund. Är det möjligt, att det kan ligga någon sanning i de här historierna? Är det tänkbart, att jag verkligen är utsatt för fara från ett så dunkelt håll? Inte kan ni väl tro det, Watson?
— Nej, nej.
— Och dock var det någonting helt annat att skratta åt det i London än att stå här ute i mörkret på heden och lyssna till ett sådant skriande. Och så tanken på farbror! På marken invid honom där han låg, syntes ju spår av en hund. Allt passar så underligt ihop. Jag tror inte egentligen, att jag är någon mes, men det ljudet isade mitt blod. Känn på min hand.
Den var kall som marmor.
— Ni är er nog lik igen i morgon.
— Nej, jag tror inte jag kan bli av med det här tjutet, Vad råder ni mig att göra?
— Skola vi vända om?
— Nej, för tusan. Vi ha gått ut för att få karlen fast och det skola vi också minsann. Vi sätta efter straffången, och det är inte otroligt att en avgrundshund sätter efter oss. Framåt marsch! Vi svika inte vår föresats, om än helvetet släppt lös alla sina hundar och skickat ut dem på heden.
Vi stretade oss långsamt fram i mörkret. Omkring oss reste sig de skrovliga klipporna, framför oss tindrade den lilla gula ljusfläcken. Ingenting är så svårt att beräkna som avståndet från ett ljus en beckmörk natt, och ibland tycktes skenet komma långt bort från horisonten, ibland föreföll det, som om det varit blott några alnar ifrån oss. Men till sist kunde vi se, var ifrån det kom, och då visste vi, att vi voro mycket nära det. Ett drypande ljus var nedstucket i en sig uppåt vidgande remna på en hög sten, vars tvenne delar skyddade det för vinden och hindrade det att synas annat än i rak riktning mot Baskerville Hall.
