Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/107

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103
LJUSET PÅ HEDEN

angripen, icke för att skjuta på en obeväpnad man, som sprang av alla krafter för att komma ifrån oss.

Vi voro båda snabba löpare i god kondition, men vi insågo snart, att det icke fanns någon möjlighet för oss att hinna upp honom. Vi sågo honom länge i månskenet, tills han tedde sig som en liten prick, som hastigt rörde sig bland rullstenarna på sluttningen av en kulle i fjärran. Vi sprungo och sprungo, så att vi nästan tappade andan, men avståndet mellan oss och fästningsfången blev allt större och större.

Till sist stannade vi och satte oss flämtande ned på ett par stenar, under det att vi sågo honom så småningom försvinna.

Och just då hände det någonting högst besynner­ligt och oväntat. Vi hade rest oss upp och skulle just vända om och gå hem, ty det var naturligtvis inte värt att fortsätta jakten. Till höger stod månen lågt, och en granitklippas tandade spets avtecknade sig mot silverskivans nedre kurva. Svart som en staty, skuren i ebenholz, reste sig en manlig gestalt på klipp­spetsen mot den glänsande bakgrunden. Tro inte, att det var en synvilla, Holmes. Jag försäkrar dig, att jag aldrig i mitt liv sett någonting tydligare. Så vitt jag kunde se, var det en smärt, högväxt man, som stod där. Han höll benen något åtskils, armarna korslagda över bröstet och huvudet nedböjt, som om hans tankar ruvat över denna öken av torv och granit, som låg utbredd framför honom. Han kunde gärna ha varit denna trakts förkroppsligade ande, och denne man vi­sade sig långt från det ställe där den andre försvunnit. För övrigt var han mycket längre än han. Med ett utrop av förvåning vände jag mig om och grep tag i baroneten för att visa honom synen, men i ett ögon­blick hade den försvunnit, och mannen var borta. De skarpa klippuddarna avtecknade sig alltjämt mot må­nens nedre del, men den högsta spetsen uppbar icke längre den tysta, orörliga gestalten.