London eller följt oss hit? Kunde han — kunde han ha varit främlingen, som jag sett på klippans spets?
Det är sant, att jag blott såg honom ett ögonblick, men jag skulle kunna svära på, att han icke var någon av dem jag sett här, och jag har nu träffat alla grannarna. Kunde jag få tag i den mannen, så skulle vi stå inför lösningen av alla våra svårigheter. På detta ena mål måste jag nu rikta hela min förmåga.
Vi hade en liten scen i morse efter frukosten. Barrymore bad om tillstånd att få tala vid sir Henry och de stängde in sig en stund i dennes skrivrum. Jag, som satt i biljardsalen, hörde flera gånger, att deras röster höjdes, och jag fick en ganska klar föreställning om vilket ämne som avhandlades dem emellan. Plötsligt öppnades dörren, och baroneten ropade på mig.
— Barrymore anser sig ha skäl till klagomål, sade han. Han tycker, att vi gjorde orätt i att sätta efter hans svåger, då han frivilligt givit oss del av hemligheten.
Hovmästaren stod blek men sansad framför oss.
— Det är möjligt, att jag talat för häftigt, sade han, och i så fall ber jag om ursäkt. Jag måste dock upprepa, att jag blev mycket förvånad när herrarna kommo hem i morse och jag fick höra, att det varit fråga om att fasttaga Selden.
— Om ni berättat oss det frivilligt, skulle det ha varit en helt annan sak, sade baroneten, men nu talade ni eller, rättare sagt, er hustru om det, när ni blev tvungen därtill och icke hade annat val.
— Jag kunde dock icke tro, att ni skulle begagna er av det, sir Henry, nej, det kunde jag aldrig tro.
— Mannen är farlig för den allmänna säkerheten. Tänk till exempel på herr Stapletons hus, som han är ensam om att försvara. Nej, ingen går säker, förrän den där karlen är under lås och bom.
— Han bryter sig inte in i något hus, det kan jag heligt bedyra, och aldrig kommer han vidare att anställa något förfång här i landet. Jag försäkrar er, sir Henry, att inom några dagar är allt i ordning för honom, och han beger sig då av till Sydamerika. För Guds skull, låt nu inte polisen veta, att han ännu finns
