— Och var bodde han?
— Bland bråten på bergsluttningen — ni vet, de där stenhyddorna, där fornfolket hållit till.
— Och hur fick han sin föda?
— Selden hade upptäckt, att han hade en pojke i sin tjänst, som försåg honom med allt vad han behövde. Förmodligen går pojken till Coombe Tracey och köper det åt honom där.
— Det är bra, Barrymore. Kanhända skola vi en annan gång tala vidare om saken.
ELFTE KAPITLET.
FRÄMLINGEN PÅ HEDEN.
Det utdrag i min dagbok, som bildade det närmast föregående kapitlet har fört berättelsen fram till den adertonde oktober, från vilken dag händelserna började att snabbt närma sig sin förskräckliga avslutning.
Jag fick icke tillfälle att genast meddela baroneten det som jag den föregående aftonen erfarit angående fru Lyons, ty doktor Mortimer satt och spelade kort med honom till sent inpå natten. Först vid frukosten dagen därpå talade jag om det för honom och frågade, om han ville följa med mig till Coombe Tracey. Till en början ville han det gärna, men sedan kommo vi överens om, att det nog var klokast, att jag for dit ensam.
När jag anlände till Coombe Tracey tillsade jag Perkins att sätta in hästarna och anställde förfrågningar angående den dam besöket gällde. Utan svårighet fann jag hennes bostad. Rummen lågo centralt och voro väl möblerade. En tjänstflicka bad mig genast stiga på, och när jag kom in i förmaket reste sig en dam hastigt upp från sin skrivmaskin och vände sig med ett vänligt leende emot mig. Hennes min förändrades, då hon såg, att hon hade en främling framför sig. Hon satte sig åter och frågade mig om mitt ärende.
