Mitt första intryck av fru Lyons var, att hon var en skönhet av första rangen.
— Jag har det nöjet att känna er far, sade jag. Det var en klumpig inledning, och fru Lyons lät mig märka, att hon tyckte det.
— Min far och jag ha ingenting gemensamt, sade hon. Jag är honom ingenting skyldig, och hans vänner äro inte mina. Hade inte sir Charles Baskerville och några andra välvilliga människor trätt emellan, hade min far nog låtit mig svälta ihjäl.
— Det är angående den avlidne sir Charles Baskerville jag önskar tala med er, sade jag.
— Vad skulle väl jag kunna ha att säga er om honom? frågade hon och fingrade nervöst på skrivmaskinens klaffar.
— Ni kände honom — inte sant?
— Jag har redan sagt er, att jag stod i stor förbindelse hos honom. Om jag nu kan försörja mig, så är det till stor del på grund av den godhet han visade mig, då jag hade det som svårast.
— Brevväxlade ni med honom?
Den vackra damen såg på mig med ögon, som blixtrade av harm.
— Vad är meningen med dessa frågor? utbrast hon häftigt.
— Meningen med dem är att förekomma offentlig skandal. Det är bättre, att jag framställer dem här, än att saken övergår till offentligt forum.
Hon teg och blev mycket blek. Till sist såg hon upp och fick någonting djärvt och trotsigt i sättet.
— Nåväl, sade hon, jag skall svara. Fråga vad ni vill!
— Brevväxlade ni med sir Charles?
— Ja, nog skrev jag till honom ett par gånger för att tacka honom för hans finkänsliga ädelmod.
— Har ni skrivit upp när dessa brev avsändes?
— Nej.
— Träffade ni honom någon gång personligen?
— Ja, en eller två gånger, när han besökte Coombe Tracey. Han var av en ganska tillbakadragen natur och föredrog att göra gott i tysthet.
— Men om ni träffade honom så sällan och skrev till honom så få gånger, hur kunde han då ha
