tillräckligt reda på era förhållanden att hjälpa er på sätt ni antytt?
Hon bemötte min invändning utan ett ögonblicks tvekan.
— Det var åtskilliga herrar, som hade reda på min sorgliga historia och som kommit överens att hjälpa mig, sade hon. En av dem var herr Stapleton, som var granne och nära vän med sir Charles. Han var ofantligt god mot mig, och det var genom honom, som sir Charles fick reda på mig och mina svårigheter.
— Skrev ni någonsin till sir Charles och stämde möte med honom? fortfor jag.
Åter rodnade fru Lyons av harm.
— Jag tycker verkligen, att er fråga är något närgången, sade hon.
— Det var ledsamt det, men jag måste upprepa den.
— I så fall svarar jag — det gjorde jag visst inte.
— Ni gjorde det inte samma dag sir Charles dog?
Rodnaden försvann och hon blev dödsblek. De torra läpparna formade sig till ett nej, som jag snarare såg än hörde.
— Ert minne sviker er säkert, sade jag. Jag kan till och med anföra ett par rader ur ert brev. De lydde: ’Jag besvär er, så framt ni är en gentleman, att bränna det här brevet och att infinna er vid grinden klockan tio.’
Jag trodde att hon svimmade, men genom ett kraftigt bemödande fick hon åter makt med sig.
— Finns det då verkligen ingen gentleman till på jorden! sade hon sakta.
— Ni gör sir Charles orätt, inföll jag. Han brände verkligen brevet, men det händer, att brev kunna vara läsliga även sedan de bränts. Ni erkänner således, att ni skrivit det där?
— Ja, visst skrev jag det, sade hon, och nu brast hon ut i en verklig ström av ord. Visst skrev jag det. Varför skulle jag neka därtill? Det är ingenting att skämmas för. Jag ville, att han skulle hjälpa mig, och som jag trodde, att jag kunde förmå honom till att göra det, om jag fick tala med honom, så bad jag honom möta mig.
