aldrig fallit er in, att rätta sättet att få honom fast vore att taga reda på, hur han får sin föda och dymedelst uppspåra honom?
Han tycktes ledsamt nog komma sanningen ganska nära.
— Jo, visst har jag det, sade jag, men hur vet ni, att han ännu vistas på heden?
— Jo, det vet jag, för jag har med egna ögon sett den, som bär mat till honom.
Jag bävade för den stackars Barrymore. Det var icke utan sin fara att ligga i händerna på denne hänsynslöse gamle fjäsker. Men hans nästa ord lyfte en tyngd från mitt hjärta.
— Det förvånar er säkert då jag talar om för er, att maten bäres till honom av ett barn — en gosse, som jag ser varenda dag genom kikaren uppe på taket.
Detta kunde man kalla tur! Och dock undertryckte jag varje spår av intresse. Ett barn! Barrymore hade ju sagt, att det var en gosse, som bar föda till den okände. Frankland hade helt oförhappandes anträffat dennes spår, icke den förrymdes. Om jag kunde få del av hans iakttagelser, skulle det bespara mig ett långvarigt och tröttsamt sökande. Men därtill fordrades å min sida att hyckla tvivel och likgiltighet.
— Jag anser det långt mera troligt, att det är en son till någon av herdarne på heden, som går ut med middag till sin far, sade jag.
Den gamle självhärskaren blev alldeles ursinnig vid minsta motsägelse.
— Jaså, säger ni det? skrek han och pekade utåt heden. Ser ni svarta klippan där borta? Nå, ser ni den där lägre kullen med törnbuskar på? Det är den stenigaste punkten på hela heden, och tror ni, att någon herde skulle välja den till viloplats? Ert antagande är i hög grad orimligt. Ni kan vara alldeles säker, att min åsikt vilar på goda grunder. Jag har sett gossen komma med sitt knyte gång på gång. Varje dag och ibland två gånger om dagen — men vänta litet, doktor Watson. Ser jag orätt, eller är det inte just nu något som rör sig där borta på sluttningen?
Det var flera engelska mil dit, men jag såg
