tydligt en rörlig svart punkt, som stack av mot den gröna och grå bakgrunden.
— Kom med mig! ropade Frankland och skyndade utför trappan. Ni skall själv få se, och sedan får ni döma om saken.
— Kikaren — ett teleskop, som vilade på ett stativ, stod på det flata plåttaket. Frankland satte ögat till glaset och uppgav ett rop af tillfredsställelse.
— Skynda er, doktor Watson, innan han hinner över kullen! sade han.
Och jag såg verkligen en liten pys, som med ett knyte över axeln långsamt stretade uppför sluttningen.
— Nå, hade jag rätt?
— Ja visst, det var en gosse, som tycktes vara ute i något hemligt ärende.
— Och vilket detta ärende är, skulle till och med en medlem av lantpolisen kunna gissa sig till. Men inte ett ord skall jag säga dem, och ni, doktor Watson, måste också lova mig att tiga. Inte ett ord — hör ni det!
— Som ni vill.
— De ha behandlat mig riktigt skamligt. När utgången av dessa sista målen blir känd, tänker jag, att det nog går en rysning genom hela grevskapet. Ingenting kan förmå mig att på minsta sätt hjälpa polisen, ty den hade nog gärna sett, att de bränt mig själv på bålet i stället för min avbild. Inte går ni väl redan? Först skola vi tillsammans tömma karaffinen eller hur?
Men jag var döv för alla hans böner och lyckades förmå honom att avstå från sitt uppsåt att ledsaga mig hemåt. Så länge han kunde se mig, följde jag vägen, men sedan satte jag av över heden och begav mig till den kulle, bakom vilken vi sett gossen försvinna.
Solen höll redan på att gå ned, när jag nådde kullens krön, och de långa sluttningarna nedanför mig lågo i glänsande grönt på ena sidan, i skuggat grått på den andra. Gossen syntes ingenstädes till. Men nedanför mig i en klyfta låg en krets av gamla stenhyddor, och i deras mitt stod en, som bibehållit så stor del av taket, att det kunde tjäna till skydd mot väderlekens växlingar. Mitt hjärta slog hårt, då jag
